Jag kan göra det igen
Jag lyckades lösa Rubiks kub i förrgår efter en dryg veckas idoga försök. En del av min kära omgivning kommenterade den min stålande triumf med:
-Du har så asociala intressen
Då blev jag faktiskt lite ledsen. Men jag började inte gråta.
Det ska till lite mer än så. Film faktiskt. Jag har svårt att förstå varför slutet av Borta med vinden eller liknande förlänar tårar. Jag kan förstå att det är sorgligt men det påverkar mig sällan särskilt starkt. Inget ont i dem det påverkar men jag är inte känslig för samma saker som de.
Jag är rymdnörd.
Jag måste leva med det varje dag.
I går hade jag privilegiet att se Magnificent Desolation: Walkning on the Moon (IMDB) på IMAX-format (men tyvärr inte i 3D). Filmen handlade om de amerikanska astronauter som fick gå på månen och deras upplevelser. Blandat med dessa intryck var barn som svarade på frågor om att resa till månen och slutscenerna var i en tänkt framtid då ett av dessa barn står på månen och tittar ut över en stor månbas. Då fällde jag en tår eller två.
Leave a comment